I går fredag var jag på julfest. Det speciella var intensiteten i det hela. Den hölls nämligen i Stockholm och en stor delegation från oss på Helsingborgskontoret flög upp bara för att festa tillsammans med folket från Stockholmskontoret.

Därför blev det till att på förmiddagen ta sig till Ängelholm och borda ett plan till Bromma för att ta oss till hotellet där övernattning skulle ske. Jag hade naturligtvis lite jobb som måste göras. Någon hade bestämt att nylansering skulle ske just denna fredag av en av våra tidningars hemsida. Och jag var tvungen att trycka på knappen som skickade över besökerna från den gamla till den nya. Men det gick bra. Alla hotell (nästan) har numera möjligheten att ge internet tillgång. Så det vara bara att starta min misshandlade laptop (den sjunger verkligen på sista versen, efter att ha blivit tappad många gånger) och pynta in 160 kronor så låg världen öppen igen. Kom på att jag inte köpt den där löjliga 50 kronors presenten som är obligatorisk på julfester så det blev till att skynda ner till Åhlens och inhandla lämplig sådan.

Dags att samlas för att ta taxi till själv julfestplatsen. Det upptäktets att ingen hade förbeställt taxi och det skulle vara 40 minuters väntetid. Jag som är äventyrlig av mig tag fatt i några likasinnade (eller om de bara var godtrogna) och "vi tar tunnelbanan - så kommer vi fram snabbare". Aldrig i livet sa merparten av församlingen. Men iväg drog vi sammansvärjda. Nära till stationen. Kollade linjekartan. Vi skulle inte långt, två-tre kilometer.

Men naturligtvis fick vi först åka två stationer åt fel håll för att sedan byta till blå linje för att komma till Rådhuset där vi skulle av. Men reseledare Waldt guidade elegant runt bland rulltrappor, peronger och spärrvakter.

Fram kom vi utan ett felsteg. Givetvis 5 minuter efter de som inväntat taxin. 

Men framme följde trevligt mingel med allehanda arbetskamrater innan det såsmångingom var dags att sätta sig till bords. Nu fick vi veta vad som bjöds. Det var inte julbord (vilket ju var skönt för det blir det säkert några ändå), men istället ostbuffé. Det hade man ju inte varit med om så det var lite annorlunda. Men man blev ordentligt mätt av att äta ost. Nu var det inte en ostbricka med 6-7 sorter, utan 6 olika grupper med en 8-10 ostar i varje. Lite besvärligt var det dock. Början med färskostar gick bra, det var flera goda liksom den avslutande gorgonzolan. Men det har inte lätt att därimellan hålla reda på getostar, vitmögelostar, brieostar, hårdostar, opastoriserade ostar, ostar med lager av aska (!), ostar penslade med både det ena och det andra. Hittade man en god hade man ingen chans att hitta den igen eller komma ihåg vad den hette...

Nåja mätt blev man som sagt. Nu uppdagade vi dock att det inte fanns alkoholrättigheter på ost- och vinkällaren (!) vi var på. Det hittils förtärda vinet var medtaget av arrangörerna. Visserligen framdukades ett groggbord med rikligt innehåll. Men några av oss bortskämda skåningar bestämde oss för att vi inte hade möjlighet att klara en julfest utan Irish Coffee. Inga problem. Vi befann oss ju på en nöjesgata i Stockholm. Så upp ur källaren och tvärs över gatan till närmsta bar. Snabb beställning och en drink av god kvalitet och smak inhandlades. Av artighetsskäl skulle vi naturligtvis tillbaka till sällskapet snabbt. Max borta 15 minuter, men igen uppstod ett hinder. Porten till ost- och vinkällaren var nu nämligen låst. Jaha bara att försöka få kontakt med någon därinne. Men det tog sin tid innan någon svarade på våra mobiluppringningar eftersom det inte  var lätt att uppfatta signaler i det övermäktiga dunkadet av 80-tals musik. Nåja. till sist lyckades det.

Sedan dröjde det dock inte länge innan det var många som kände för att dra vidare... Sagt och gjort. De vidare nöjeslystna samlade ihop sig. "Jag kännes vakten på Lemon" sa en världsvan Stockholmare. Lemon visade sig vara en bar/musikställe alldeles bredvid. Stockholmaren tågar fram till vakten och börjar intjatandet. Waldt uppfattar dock snabbt situationen som ikke framgångsrik. Tar några av de trogna följeslagarna (konstigt finns de fortfarande de som trodde på mina uppslag) runt till kö-sidan och den vägen övertyga vakten om att han hade nu möjlighet att sätta den optimistiska Stockholmskännaren på plats genom att släppa in oss som gick "rätt håll". Det tyckte vakten var en bra idé och inne var vi. Klar Skåneseger.

Nu blir dock ett bakslag igen. Det visade sig att den vänlige dörrvakten i princip släppte in hur många som helst. Lemon bestod av två våningar. På varje kvadratmeter upphöll sig minst 4 personer. Man hade också skalat bort all inredning utom två barer. Troligen för att få plats med så mycket folk som möjligt. Eftersom undertecknad, som bekant, behöver minst en och en halv kvadratmeter bara till mig själv, blev beslutet ganska snart att söka nytt tillhåll så det var bara att bana ny väg till ytterdörren igen. Där hade nu äntligen Stockholmaren tjatat sig in och och fick beskedet att det var bara att hänga med ut igen för vi skulle vidare...

Turligt nog var det inte långt till nästa etablisemang som visserligen var ganska fullt det också men som dock innehöll några sitt-möjligheter om man hjälptes åt. Här förflöt så resten av denna julfest på ett utmärkt sätt innan det blev dags att ta sig tillbaka till hotellet. På något märkligt sätt gick den färden utmärkt utan minsta missöde.

Några timmar kvar till frukost och avfärd med flyget hem. Sova gick dock inte, mest troligen för att nu gjorde sig ostbuffen påmind med hicka och halsbränna. Det var som sagt dock snart frukost och sällskapet börjde en efter en dyka upp igen. Kaffe var det som gick mest av vad som bjöds i hotellmatsalen. Ingen tog ost.

Nu återstod bara återfärd till Ängelholm och vidare hem. Det gick utmärkt.

Ett trevligt dygn var tillända. Inte minsta fotboll denna dag.

I går begravdes Stig "Palle" Palmér. Palle var materialförvaltare i Södra Sandbys damlag. Jag kände inte Palle särskilt väl, men har mött honom många gånger. Alltid när vi mötte Sandby var han på plats. Hade koll på grejorna. En av alla dessa som vi kallar eldsjälar. Dom som vi inte kan vara utan. Det sägs att det släktet håller på att försvinna, att det inte är så vanligt längre. Men jag vet inte. När jag tittar runt ser jag en hel del. Det gäller bara för oss att se dom, att ta tillvara på dem. Då tror jag fortfarande de finns.  Palle levde för Sandbys damlag i fotboll. Han gav dem mycket, men jag är säker på att det också gav Palle mycket. Engagemang, glädje, delaktighet. Sånt vi alla behöver.