Maria Håkansson, Sjöbo IF, skriver idag i en krönika på forzaosterlen.se om rädslan för konkurrens. Det handlar om att hon ser en trend i den sydöstra delen av Skåne att man byter klubb så fort det blir tufft med konkurrensen om en plats i A-laget. Att man inte pallar att sitta på bänken och träna på för att förtjäna en plats i startelvan. I stället går man till lag i lägre division.
Sedan slår Maria ett slag för att våga sitta på bänken, ta chansen när den kommer och att man utvecklas var gång man chansen till ett inhopp.

Jag håller med i det mesta Maria säger. Men först ska jag säga att jag inte känner igen situationen med klubbyte för att man sitter på bänken. Visst förekommer det här i Nordväst också men inte i den utsträckning som det verkar vara i sydöst enligt Marias krönika. Tycker oftast att man ser andra skäl till att bytena görs. Eller har jag fel? Vad tycker ni?

Sedan slår jag förstås också ett slag för att våga sitta på bänken. Visst kan det vara tråkigt att sitta och som det ofta kan bli (åtminstone i högre sammanhang) att sitta kvar och inte få göra ett inhopp. Men man måste väl sträva efter att ta plats i A-laget? Hur motiverar man sig annars att ligga i på träning efter träning.

Jag har heller inte upplevt det som ett stort problem hos oss. Har man väl kommit med i A-truppen så brukar det inte vara problem med att ”ta plats på bänken” i varje fall inte mentalt. Ibland är det ju lite praktiska problem i det, om man inte ”räknat med det” utan varit inriktad på B-lagsspel. Det kan vara problemet med att dubblera vecka efter vecka. Bänken på A och så spela i B-laget varje helg. Så kan det ofta se ut. Då måste ju tränarna vara flexibla och ha dialog med spelaren. Receptet om det blir en så en lång period är att stå över B-lagsmatchen och fortsätta med A-bänken. Lätt att säga men ibland jobbigt för spelaren förstås.

Jag har flera exempel på spelare som fått ”vänta på bänken” men gjort det på kanonsätt och sedan fått chansen så som Maria beskriver i sin krönika. Berättar gärna om några av dem här. Moa Eriksson tillbringade nära 1,5 år på A-lagsbänken. Visserligen fick hon många inhopp och en del matcher från start också. Men det var mycket bänknötande eftersom konkurrensen om forwardplatserna var hård. Men så blev det uppenbart att vi inte kunde ha en så bra spelare kvar utanför planen. Moa omskolades till back, tog all den erfarenhet hon samlat på sig som forward och blev en av lagets bästa och bofast som högerback i A-laget.

Andra exempel på senare tid är Matilda Lindeberg och Frida Liljekvist som hade vardera ett halvt år på bänken och dubbelspel. Men de gick båda framåt för varje inhopp och tog fasta platser. Vicky Gehrke stod länge tillbaka för Sara Nilsson som mittback, men när chansen kom gick det snabbt framåt och utmärkelse som bästa back följde.

Så, speciellt ni som är unga, tag chansen. Sitt på bänken. Samla erfarenhet och er tid ska komma.

Ett annat steg som kan vara lite svårare är steget från flick-fotboll till seniorlaget. Det steget kommer ju för duktiga tjejer ofta tidigt. För tidigt tycker många. Här kan jag mer förstå att det kan vara tufft för några. Här krävs det kanske lite mer för att det ska bli en bra resa. Här behövs det kanske mer hänsyn till spelarens individuella utveckling. Inte bara då fotbollsmässigt.

Men det är ju många som lyckats utmärkt med det också. Ett exempel hos oss (och det finns massor runt omkring) är Amanda Lindeberg som tidigt tog chansen i B-laget, gjorde succé och tog sig till A-lagsbänken. Hon gav järnet vid varje inhopp, vilket ledde både till flicklandslagsplats och sedan division 1 spel med Stattena.
 
Så ta chansen tjejer, våga konkurrera, ”ta” att det kan vara lite jobbigt att nå ända fram. Oftast – ja nästan alltid – kommer så belöningen för den som är ihärdig och då känns det jäkligt bra. Känslan ”Jag fixade det” är värt mycket. Den känslan bär du sedan med dig resten av livet. PS. Detta gäller i fotboll, men också i många andra sammanhang.

Läs hela Maria Håkanssons krönika här!